Biografi

Få artister kan visa upp en lika skiftande och mångsidig karriär som Eva Eastwood.

Hon har gjort rockabilly på engelska lika trovärdigt som hon har återuppväckt den svenska 50-tals schlagern. Albumet "En ny stil i stan" från 2004 lät som om någon hade hittat ett outgivet Siw Malmqvist-album från 1959 och när hon sommaren 2005 framförde låten "Vårt liv i repris" i Tv-programmet "Allsång på skansen" upptäckte hela Sverige vad som redan var en superhit i landets alla raggarbilar.

Då hade hon redan hunnit skaffa sig en liten men inbiten publik utanför Sverige. Ett av Evas fans är till exempel den amerikansk producenten Bob Johnston, som 1965-66 gjorde sig odödlig genom att producera Bob Dylans mästerverk "Highway 61 Revisited" och "Blond on Blond". "Några kompisar till mig i USA som spelade i ett band som han jobbade med gav honom en demo med mina låtar på. Så fick jag ett brev där han berättade att han tyckte min musik höll världsklass ,berättar Eva.

Warner Brothers och skivkontakt i Nashville

.

Eva Eastwood musikbana började tidigt. Redan 1989 körade hon tillsammans med sin syster åt Jack Scott under hans första Sverige turné. Det blev inkörsporten till 50-tals musiken. Hon hade också bandet "Irenes Federation" tillsammans med några lokala musiker och Svenska Warner Brothers hörde av sig då de hörde låten "Cry". Men Eva var på väg till USA tillsammans med nyfunna kärleken Jan Östlund, som sedermera också blev hennes make och basist i "The Major Keys". 1997 erbjöds hon skivkontrakt i Nashville. "Kontraktet var på fem år och vi hade behövt flytta till USA om jag skulle ha tackat ja. Jag var helt enkelt inte redo för det då", berättar Eva.

Usa och Eastwood

Kärleken till USA satt i men istället för överflytt blev det massor av resor dit under merparten av 90-talet. Eva kände sig spontant hemma med språket, människorna och atmosfären. Dessutom kryllade det av låtskrivare, precis som hon själv, framförallt i Nashville. Bland annat introducerades hon för Tony Lane som skrev Lee Ann Womacks listetta "little past little rock". Hon träffade också Dj Fontana och Scotty Moore och numera bortgångna producenten Tommy Hill

De amerikanska vännerna såg till att Eva fick spela på legendariska Blue Bird Cafe´och Tootises Lounge i Nashville. Responsen ifrån publiken var överväldigande. Under USA resorna tog hon sig också artistnamnet Eastwood. Amerikanarna hade svårt att uttala Östlund så man gjorde helt enkelt en lätt översättning av det svenska efternamnet.

Genom åren har hon skrivit uppemot 800 låtar. Demotaper som "Bells of Pennybridge" och "Rosie" fick toppbetyg i lokala demospalten. Även andra artister har spelat in hennes låtar, som till exempel Linda Gail Lewis (Jerry Lee´s lillasyster), Johan Blohm, Lalla Hansson, Pat C Miller, Bopping Steve, Dottie, Little Rachel, Red Roosters och Boppers.

Tail Records och Major Keys

1999 påbörjade Eva Eastwood samarbetet med Lasse Strandheim på Tail Records. Den allra första uppsättningen av "Major Keys" bestod av "Jyrki Juvonen" på gitarr och Tage Phikkanen på trummor. Både Jyrki och Tage spelade med de smått legendariska rockabillybanden Jack Bay-Moore & The bandits och Wildfire Willy. Frank Snow anlitades som pianist och Jan Östlund spelade kontrabas.

En av de första spelningarna gjorde bandet på den prestigefyllda Rockabilly Rave i England. I Sverige gjorde de Skandinaviens största countryfestival i Furuvik. Ett annat av de första framträdandena skedde på Nalen i Stockholm tillsammans med Dave Edmunds och The Refreshments.

"Refreshments var framme och köpte vår skiva och bad om autografer, de var några av våra allra första fans. "Själv hade jag noll koll på vad rockabilly publiken ville ha. Jag kom ju utifrån. Jag minns när vi var i England, så gick Tage och bytte till sig ett par 50-tals skor åt mig emot en av våra skivor. Jag köpte mina scenkläder på second hand och försökte få till frisyren efter hur tjejerna såg ut på skivomslag ifrån 50-60-talet. Det tog några år innan jag insåg att publiken nog gillade mig som jag var, oavsett vad jag hade på mig, berättar Eva.

2001 tog Jesper Wihlborg över rollen som gitarrist i Major Keys och 2003 tog Mats Arnesen över som trummis. Eva Eastwood & The Major Keys karriär var redan tidigt en smula unik. De gjorde både Tv och radio framträdanden för en publik även utanför den naturliga kretsen av retro entusiaster. Med sprudlande spelglädje och enorm energi byggde de sig en trogen skara fans. Till det kan läggas de stadiga skivsläppen med snitt på en platta per år mellan 1999-06.

Flera låtar ifrån albumet "Hot chicks & cool cats" toppade den amerikanska listan "swing top 40". Nisse Hellberg utnämnde skivan till "årets retro" i Aftonbladet och "Wendys wedding" blev något av bandets första hit.

I september 2001 föddes Eva och Jans första son, samtidigt turnerade bandet allt mera regelbundet. Eva gjorde också egna framträdanden, bland annat med Martin Stenmarck i Askersund.De toppade listorna över "årets rockabillyband" och "bästa nordiska album" i Svenska Kountry Korall Magazine

Amerikanska Blues Suede News skrev i en artikel: "Ta det bästa av Connie Francis, Brenda Lee och Patsy Cline och du får en modern Eva Eastwood". Samtidigt skriver hon hela tiden nya låtar, som musikaliskt inte passar på Tail Records. Demon "The steep" får högsta betyg av Håkan Pettersson i Nerikes Allehanda. "Det händer att folk frågar mig varför jag gör så mycket olika musik, det måste väl vara för att jag gillar så många olika stilar", funderar Eva i en intervju ifrån 2004.

2005 gör bandet julturne med Refreshments och Geriant Watkins på 21 platser över hela Sverige på mindre än en månad. 2006 öppnar de upp för John Fogerty i Göteborg

En ny stil i stan och Allsång på Skansen

Sommaren 2005 uppträder Eva Eastwood i Allsång på Skansen. Med Anders Lundin som programledare är det ett av Sveriges Televisions allra största underhållningsprogram. De framför egna låten "Vårt liv i repris" ifrån den svenska skivan "En ny stil i stan". Under samma program kastar Carola Häggkvist den berömda blomplantan. I kvällstidningarna beskrivs Eva som en korsning av Siw Malmqvist och Gene Vincent. "En ny stil i stan" säljer över 10.000 exemplar. En rent sanslös siffra för en liten artist på ett litet skivbolag.

"Den sommaren blev helt galen. Jag skulle vara mamma ledig med vår andra son som föddes i ferbruari samma år och vi skulle inte spela så mycket, istället blev det precis tvärt om.", sa Eva senare.

Återigen får hon erbjudande ifrån stora skivbolag och vintern 2005 skriver hon på sitt första kontrakt med Rival/Bonnier.

Stort bolag och skivkontrakt

Med första skivan på nya bolaget överraskar Eva alla genom att ställa sitt hårt nischade retro-sound åt sidan för att göra modern country pop. Singeln "like that no more" spelas flitigt på radio och bandet turnerar på heltid. Men slitningar i gruppen ger sig till känna, om än bara internt. Hösten 2006 blir trots allt beslutet om att bandet skall splittrats offeciellt. "Det var i all vänskaplighet som vi bestämde oss för att gå skiljda vägar. Vi är fortfarande väldig goda vänner, säger Eva. Det finns så himla mycket vi vill göra så vi bestämde oss helt enkelt för att ta en "time out".berättade Eva i en artikel i Dagens Arbete 2007.

Eva Eastwoods solo platta "Well well well" släpps den 10 september. Här befäster hon sin position som en av Sveriges starkaste låtskrivare och artister när det gäller rotfast musik med rötterna i rock´n roll, blues och country. Hon dukar upp ett dignande bord av lokala specialiteter i form av tolv varierande låtar som får foten att stampa takt och bilförare att glömma växelspaken (!).

MY MY MY - Eva Eastwood har gjort det igen

Det märks redan på första singeln MY MY MY att någonting har hänt. Gitarrerna ligger längre fram i ljudbilden och Eva själv låter mera övertygande och angelägen än någonsin. Hela tiden effektivt uppbackad av Rebecca Meiselbachs stämsång. Eva har producerat singeln "MY MY MY" (och resten av det kommande albumet) själv med Robert Wellerfors som tekniker. Resultatet är tyngre, melodiösare och med självklara rötter till de musikstilar som Eva älskar allra mest. I ett av spåren "Boredom" kommer en stor del av svaret på vart Eva är på väg? Ett naket komp där gitarristen Jesper Wihlborg glänser på vibrerande blues plockningar som ger Eva en skönt gungande plattform att sjunga om tristess på som man bara vill höra om och om igen.

Jesper Wihlborg, är förresten den före detta hårdrocksgitarristen ifrån småländska Tingsryd som dessutom har ett förflutet i Evas rockabillyband "The Major Keys". Helt enkelt en musikalisk kameleont i Evas klass, vilket inte säger lite.

Den vattentäta rytmsektionen Peter Damin (trummor) och Robert Ivansson (bas) är en komprosmisslös groovemaskin som skapar ett energiskt driv och sväng, oavsett om låtarna drar emot bredbent landsvägsrock, gungande träskblues eller country. "Well Well Well" innehåller allt som gjort Eva Eastwood så uppskattad genom åren: de smittande melodierna, den omedelbara känslan och den totala närvaron i sången. Allt i en uppdaterad förpackning som bara fortsätter att peka framåt.